När skall svenska domstolar begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen och hur kan det användas till klientens fördel?

EU-domstolen har nyligen publicerat en komparativ studie av hur medlemsstaternas domstolar tillämpar artikel 267, om begäran av förhandsavgöranden, och ”CILFIT-kriterierna”. Enligt domstolen finns det stora brister i hur medlemsstaternas domstolar tillämpar kriterierna, i synnerhet kopplat till det tredje undantaget om acte claire och vad som är ett rimligt tvivel. Inte minst i Sverige ser vi det här problemet och i det här inlägget skall vi titta närmare på vilka krav man kan ställa på svenska domstolar vid yrkande om begäran om förhandsavgörande. 

Artikel 267 och CILFIT-kriterierna

Alla domstolar i medlemsstaterna har möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Samtidigt följer det av artikel 267 i funktionsfördraget att medlemsstaternas högsta domstolar, eller andra domstolar vars beslut inte kan överklagas, är skyldiga att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen när det uppstår en rättsfråga om hur EU-rätten skall tolkas. Mot denna skyldighet finns det, enligt EU-domstolens dom i Cilfit and Others 283/81, tre undantag (CILFIT-kriterierna):

-   Den EU-rättsliga fråga som lyfts är irrelevant för det nationella målet,

-    den EU-rättsliga fråga som lyfts är redan besvarad av EU-domstolen (acte éclairé) eller,

-    den EU-rättsliga fråga som lyfts är så uppenbar att det inte finns något utrymme för rimligt tvivel om hur EU-rätten skall tolkas (acte claire).

Rimligt tvivel

Det tredje undantaget, acte claire, har visat sig vara svårt för medlemsstaternas högsta instanser att tillämpa korrekt och enligt EU-domstolen hänvisar nationella domstolar ofta slentrianmässigt till undantaget. 

Det som nationella domstolar, och kanske klagandens ombud, ofta missar är dock att formuleringen ”inte finns något utrymme för rimligt tvivel” har en särskild unionsrättslig betydelse med specifika kriterier. Nämligen, för att kunna konstatera att det ”inte finns något utrymme för rimligt tvivel” så måste domstolarna ta hänsyn till EU-rättens särdrag, dess speciella tolkningssvårigheter samt risken för att de EU-rättsliga bestämmelserna kan tolkas olika i olika medlemsstater. 

Det innebär att en nationell domstol bara kan underlåta att begära ett förhandsavgörande, med hänsyn till att det saknas ett rimligt tvivel, om den är övertygad om att den EU-rättsliga tolkningen är lika uppenbar för domstolarna i alla andra medlemsstater och för EU-domstolen. I den bemärkelsen, med beaktande av EU-rättens särdrag, skall den nationella domstolen (1) jämföra de olika medlemsstaternas respektive språkversioner av lagstiftningen ifråga och (2) i analysen beakta EU-rättens särskilda terminologi och rättsliga koncept.

Utöver detta skall (3) den EU-rättsliga lagstiftningen sättas i sitt sammanhang och tolkas mot bakgrund av EU-rätten som helhet, med hänsyn till EU-rättens syfte och dess utvecklingsstadium vid tidpunkten då lagstiftningen tillämpas. 

Om en nationell domstol, vars beslut inte kan överklagas, har gått igenom alla dessa 3 steg och kommit fram till att det ”inte finns något utrymme för rimligt tvivel” av hur EU-rätten skall tolkas så kan den underlåta att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. I annat fall är den nationella domstolen skyldig att hänvisa frågan till domstolen i Luxemburg. 

EU-domstolen konstaterar i sin rapport att det bara är några medlemsstater vars domstolar utreder hur andra medlemsstaters domstolar har dömt. Vidare konstaterar domstolen att ofta görs den språkliga jämförelsen enbart mot ett fåtal språkversioner eller inga, att domstolarna sällan eller aldrig analyserar EU-rättens särskilda terminologi och att medlemsstaternas högsta instanser regelbundet tillämpar andra tolkningsmodeller än de som följer av unionsrätten. 

Vad innebär detta och varför är det viktigt för klienten?

Förhandsavgöranden är viktigt eftersom det är ett av unionens konstitutionella verktyg för att tillgodose en enhetlig och fördragskonform tolkning av EU-rätten. Utifrån ett klientintresse är det särskilt viktigt eftersom förhandsavgörandeinstitutet skapar en rättslig möjlighet att utmana svenska myndigheters och domstolars sätt att tolka och tillämpa EU-rätten. Ett framgångsrikt yrkande om begäran av förhandsavgörande, som bygger på en kvalificerad EU-rättslig analys, kan med andra ord leda till att svenska myndigheter måste förändra sitt sätt att tillämpa lagen till klientens fördel. 

EU-domstolens rapport visar att det finns stora brister i nationella domstolars tillämpning av artikel 267 och CILFIT-kriterierna. Det gäller även i Sverige där EU-domstolen konstaterar att det fortfarande finns en motvilja bland svenska domstolar att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen. Det ställer krav på att juridiska ombud blir bättre på att utifrån CILFIT-kriterierna motivera varför den EU-rättslig frågan är relevant, på vilket sätt den behöver klargöras och hur de EU-rättsliga tolkningsprinciperna påverkar. När en sådan argumentation görs korrekt kan ett förhandsavgörande förändra förutsättningarna för den marknad klienten verkar på, lösa hinder för klienters verksamhet eller tillgodose en EU-rättslig rättighet som klienten inte tidigare tillgodogjorts.